Finns inte alltid en anledningen!
Något hemskt att dela?
Andras hemskheter! KNIVHOT
Jag blev knivhotad av en kille på skolan för två år sen, hon undrade var hans bror var & jag visste det inte. Samma dag hade hans lillebror slagit mig, och han trodde att jag slagit honom. Så han gick emot mig med en kniv och sa att jag låg risigt till.. Och att det var mitt fel att hans lillebror inte vågar vara i skolan.. Och en massa. Jag började gråta och säga till han att gå.. Sen tryckte han upp mig mot väggen och sa till mig att om jag någonsin slog han igen, skulle jag dö..
Drömmer mardrömmar om det varje natt, jag var liksom 10 år då. Och ingen trodde på mig.. Har fortfarande röda ärr i min nacke från när han tryckte mig mot väggen..
Jag vill bara få ur skiten i min skalle..
En annan sak jag också varit med om bland annat, är telehot, en kille som heter johnny, har hotad att '' knulla sönder mig tills jag dör '' via telefonen. Det är inte många som vet men det är sant. En annan kille har sagt att om jag säger det här till någon kan jag säga ''adjöss'' till alla jag känner, det jag tänker skriva nu är... Att jag har blivit misshandlad av en kille. Men det var otroligt länge sen.. Vet inte ens om det är sant, men jag tror på vad min hjärna säger.
Det var lite saker från mig, http://maadeleineswan.blogg.se
Där hittar ni mig.
Andras hemskheter! (ätstörningar)
Det är flera saker som jag vill ta upp. Jag kan börja med det att jag har ätstörningar (fast har redan haft kontakt med SCÄ och sånt och blivit bättre så nu är jag friskförklarad där ifrån). Jag har inte fått min mens än, jag har inte blivit längre på senaste tiden och så har jag heller inga bröst. Jag vill bli längre, jag vill få bröst och jag vill se mer mogen ut. Jag är fortfarande kvar i min barn kropp trots att jag ska fylla 15 i april.
Allt det här beror ju på att jag har ätstörningar (har/har haft, vet inte vad jag ska säga eftersom man aldrig blir helt frisk från det.) I vilket fall så vet jag att jag inte får i mig tillräckligt för att kunna växa och få bröst, mensen och sånt, jag VILL verkligen få det, jag mår dåligt och gråter ofta över det men jag mår också dåligt när jag väl äter ordentligt, för då känns det som att allt jag äter som ska i sin tid placeras till bröst och så tror jag ska hamna på mage, ben och sånt. Jag har ett väldans komplex över min kropp. Jag vill vara lika smal/normalbyggd som jag är i kroppen just nu bara att ha bröst, mens och bli lite längre. :( Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra. För när jag väl bestämmer för att ta en ordentligt portion med mat så stoppar jag ändå tillbaka hälften kastrullen när jag väl lagt upp det på tallriken, jag liksom ångrar mig. =( Känns som jag aldrig kommer bli nöjd med mig själv. Jag vill kunna bada i sommar och våga visa mig vid stränder, åka utomlands, följa med klassen när vi är och badar. Jag skippar allt och det känns jätte jobbigt.
Jag vill vara nöjd och det att man ska bara acceptera det man har, det kan jag bara inte så det är inget förslag för min del. För det är ju av en anledning som jag ser ut som jag gör och varför jag mår dåligt.
Den andra saken jag blev lite "orolig" över är en tjej som är 16 tror jag, hon bantar jätte mycket berättar om att hon har ångest över minsta lilla hon äter. Jag känner igen mig i henne hur jag VAR förut. Det var då jag precis fick mina ätstörningar, jag skulle vilja hindra henne till att få det. De är hemskt att läsa allt det där som hon skriver, jag skulle vilja typ maila någon doktor eller nått (nej, men.. eller jo det skulle jag) och säga att dom ska hjälpa henne. Här kan du kika in i hennes blogg ------ (tyvärr vill inte jag bidra till att länka till hennes blogg utan hennes vetskap även om syftet är väl menat. vill någon läsa hennes blogg så fråga Mailn som gjort detta inlägget om adressen), jag har redan kommenterar flera gånger och sagt att hon beter sen sjukt och att hon kommer få problem, men hon säger att hon är helt fullständigt frisk och vill bara gå ned lite i vikt trots att hon är jätte smal.
Hoppas det inte blev till något besvär så mycket som jag skrev nu. Kram och tacksam för svar!
// Malin 14
Det är inte alls till något besvär något av de du skrivit verkligen inte. Och jag har svarat dig men privat på mailen. Tack att du skrev!
Andras hemsk heter!
Hej jag heter amanda och jag är 14 år. Jag såg din blogg och tänkte att jag skulle kunna skriva av mig lite för jag har inte vågat berätta detta för någon inte äns min bästa kompis som jag älskar och litar på till 100 och jag vet att jag kan berätta för henne men jag lixom vågar bara inte.. :( När jag var runt 6-7 år så blev jag våldtagen. Jag har en ganska stor familj på 7 pers och det var ingen som märkte hur dåligt jag mådde för det ända jag sa var att jag var sjuk men mina föräldrar trodde inte på mig så jag gick till skolan och där skrattade alla åt mig för jag blödde i underlivet och hade så ont så att jag inte ville sitta ner... Ingen visste vad det var med mig och mina föräldrar märkte mig inte för jag hade just fått en ny syster å dom hade fullt upp. Mannen finns i min närhet och är en av mina föräldrars kompisar så jag träffar han ganska ofta. Men som sagt jag vågar inget säga och han låtsats som ingenting och bryr sig inte riktigt om mig. Jag vet inte om du vill veta exakt vad det är som har hänt så jag berättar bara hur det har påverkat mig. Jag har blivit feg och vågar inte lita på folk ordentligt och jag har försökt att stänga alla ute men alva (min bästa kompis) hon bryr sig så mycket om mig och brydde sig inte om att jag försökte ignorera henne utan hon fanns där och ville alltid hjälpa<3 Jag har cuttat mig men nte mycket för efter jag hade gjort det första gången fanns alva där vid min sida och sa åt mig att sluta och hjälpte mig i alla väder. Jag har velat dö men alva har fått mig vilja fortsätta kämpa, hon betyder allt och är min livskraft, hon får mig att känna mig viktig och att livet är värt att leva. Jag vet att det är många som har det värre än mig men jag var helt ensam i mitt egna mörker. Mina föräldrar fanns inte där och jag vågade inte berätta för någon och jag blev mobbad för att jag blödde och hade stora sår och blåmärken på kroppen. han märkte mig för livet och jag vet att livet löser sår men ärren består...
Nu vill jag bara säga tack att du hr gett mig chansen att skriva av mig och jag grät när jag skrev det här för jag har stora ärr efter det här och det här hjälper mig mycket så Tack så himla mycket<3<3
Tack själv för att du skrev Amanda!
Svaren på mailen skickar jag alltid till personerna privat.
Något hemskt att dela? Maila jaag_meey@hotmail.com isåfall. Andras hemsk heter!
Moa, hon var ett år yngre än mig och vi var ganska mycket.
Men så julen 2004 så skulle hon till thailand på semester under julen.
Hon lovade att hon skulle skicka ett kort när hon var framme.
men den 26december stängde jag på tv'n och såg flodvågen.
Jag frågade mamma vad som hade hänt och hon berättade och sa att det var i thaliand.
Du var borta, dom hittade dig inte. Din familj letade och letade efter dig.
tillsist hittade dom dig och dim pappa tillsammans, flodvågen hade tagit er...
Dagen eftre detta hade hänt ringer telefonen, de va min kusins mamma..
Hon sa att Marcus hade fått canser..
Marcus va min kusin även han var ett år yngre än mig.
Men dom trodde att du skulle klara dig.
Du var mycket på sjukhuset och 2008 fick du besked om att du var frisk!
Men ca ett halvår senare fick du tbx den..
Sen på våren 07 så blev jag och mamma hotade till livet,
då vi hade en honkatt hemma på parning som hade rymt, och ägarna trodde vi hade gömt katten.
efter ngt halvår så la dom ner det och det blev lugnt.
Sen hade jag kontakt med en kompis, jag kände henne rätt bra och hon pratade mycket om sin bror, Robin.
Så en dag skulle han till emmaboda på emmaboda festivalen.
Men den kvällen kom han aldrig hem, på radion sa dom att det var en bil som hade kört i diket med 2 döda.
Dom ringde och ringde till Robins mobil.. ..ingen svara..
oron spred sig och hon ringde i panik till mig och berätta vad dom trodde hade hänt.
Vi satt uppe hela natten och pratade i telefon på morgonen runt kl 8, ringer de på dörren.
Hon kollar ut, det står en polisbil där.. När dom öppnade dörren möttes dom av beskedet
att robin hade dött i en bilolycka...
Det var en tuff period då jag forfarande va rätt utstött i skolan, och hade inget att vända mig till.
Det var lugnt ett bra tag och jag bytte skola 2009, då jag ville börja om på nytt.
Jag la allt det gammla bakom mig och började om på nytt.
sen så började med att jag blev olyckligt kär...
Straxt efter det så fick vi in ringorm i vårt katteri..
vi har kattuppfödning så vi hade ca 20 vuxna och 10 kattungar just då.
Ringormen var näst intill recistent och alla katterna förutom 2 st dog av medicinen,
och vi var tvugna att slänga ALLT vi hade.
Det slutade med att det ända vi hade kvar var 2 katter, en micro, en soffa och var sin säng, och en gaffel vi fick turas om att äta med.
Sen fick vi måla om allt och renovera och spruta hela huset med vircon, och köpa in allt NYTT det kosta oss ca: 200 000:-
OM vi inte hade fått bort det skulle vi vart tvugna att bränna ner huset..
Mitt i allt detta så tog min brors kompis livet av sig. Min bror mådde skit och kunde inte sova och åt inte som vanligt.
Att se honom så nere var jobbigt, men va ändå tyvngen att va stark.
Min bror mådde fortfarande dåligt men det blev bättre, sen i början av maj,
så tog en nära väns, kompis livet av sig. Häskt hon var ändast 15år och orkade inte mer...
Min kompis hade det redan väldigt svårt och ville egentligen heller inte leva längre.
Jag fick stötta henne och hon har det fortfarande svårt.
Under denna tid så hade jag kontakt med en som hetta Mike, han var snäll och stöttade mig genom allt.
Vi snackade en hel del och bodde i stockholm så va en bit mellan oss. Du sa att du hade tänkt ta
livet av dig många gånger men någon hade alltid lyckats avstyra det.
Jag skulle upp till stockholm den 29 maj och vi bestämmde att vi skulle träffas.
Du sålde din häst i början av veckan. En dag när jag loggade in på bdb såg jag att du hade lagt in en bild.
Jag kollade in... det stod att du hade tagit självmord.. 15 år gammal även du lämnade du oss..
miss you..
Sendan kändes allt som de inte kunde bli värre.. men de kunde det.
En kompis till mig 14 år gammal och hennes mor blev påkörda av en lastbil, då lastbils chaffuren hade somnat,
och min lillbrors kompis drunknade 4år gammal. Allt kändes verkligen skit, och jag kände att inget kan bli värre...
Men JO! Min kusin som hade canser fick blodförjiftning och dog..
och min kompis lillebror dog i atma, och min killes lillasyster dog i epelepsi.
Sen Robin då, han skulle ut och festa med några polare och sa att det inte va säkert han svarade på sms.
Jag skicka iväg ett sms och du svarade att du va nere vid en hamn och hade sjukt kul och lovade att ta det lugnt.
Jag skickade iväg ett sms lite senare och du svarade inte, först blev ja orolig men sen tänkte jag de,
"ääh han festar.." Du svarade inte dagen efter heller, och blev orolig, hade nåtgot hänt iaf?
Jag smsa och smsa men inget svar. efter nåfra dagar får jag svar, jag blir glad först när jag såg att de va från dig
men när jag läste stod det
"det är robins mamma som skriver, sluta smsa robin är död, han drunknade på festen"
Någon månad senare ännu en kompis till mig livet av sig..
Jag bröt ihop jag orkade inte mer, jag slutade äta, och kude inte sova.
Under denna tid stog jag på spåret flera gånger men ångrade mig i sista sekund.
Jag tänkte på min underbara familj, och vänner! (:
Tack till alla som stöttat mig genom detta!
Efter detta så har jag fått en hel annan livs bild, och är myckt tacksammare för allt.
//amanda 14år. (:
Andras hemsk heter! MISSHANDEL!
Jag vet väll inte riktigt vart jag ska börja men vill inte ge ut mitt namn. Pga att jag inte orkar med eventuella framtida konflikter.
Till skillnad från Johanna så är väll fallet att jag är kille.
Jag träffade en tjej för ungefär 1½ år sedan nu.
Efter ett tag med bra vänskap så vart hon och jag tillsammans.
Allt var bra de 3 första månaderna.
Sen hade vi vårt första bråk, ett stort bråk. Men det var väll inget? tänker man..
Den den dagen puttade hon mig. Inte heller något stort.
Men dagarna gick och mer bråk började ta platts, det kunde vara bråk om nått så enkelt som att jag inte kunde höra av mig inom när hon 10 minuter när hon smsade för att jag jobbade.
Puttarna vart allt hårdare. Fortfarande inget stort alltså.
Men allt efter att dagarna och veckorna gick så vart puttarna slag.
Och jag vart tvingad att vara med henne varje dag. Trotts arbete och en massa andra grejer.
Jag förlorade allt vad tjejvänner heter. Eftersom jag inte fick höra av mig till dom.
Mina killpolare slutade vara med mig eftersom jag alltid var med henne och sket i dom.
I Juli förra året så vart slagen misshandel.
Jag vart slagen varje dag och flera gånger om. var och varannan timma.
Nu hade det gått 4 månader in på vårat förhållande.
Mitt jobb var slut och jag hade känat ihop en hel del pengar summan låg på 25.000.
Men varken de 25.000 eller de 10.000 från morsan till körkort och 10.000 från farmor gick till det de skulle.
Har idag räknat ut att jag la ungefär 6000 på mig själv. Resten försvan.
För jag visste att om jag inte gjorde som jag blev tillsagd så vart det bråk och fler slag.
Jag var mer eller mindre livrädd varje gång jag såg henne eftersom jag visste vad som väntade senare.
Nu hade jag förlorat vänner, pengar och säkerheten som jag hade.
Det gick längre in på året, skolan hade börjat igen. och det finns en dag jag minns väldigt väl.
Vi vaknade upp hemma hoss mig.
Allt var lugnt tills runt 2 på dagen.
Då började det igen.. kommer inte ihåg vad som startade det men som vanligt hade jag gjort fel..
Vi bråkade och hon slog till mig så att jag fick blåtiror.
Och jag är ju som jag är. Kan ju inte slå tillbaka. det funkar ju inte..
Det blev kväll och till slut natt och vi bråkade fortfarande.. när vi hade bråkat i 12 timmar så kom den smällen jag aldrig trott.
3 slag mot näsan och sen låg jag ner mot golvet och blödde näsblod.
Det slutade inte där men jag tänker inte gå vidare med vad som hände..
Har fortfarande kvar ärr av ljupa rivmärken och sår på kroppen..
Hon umgicks med vänner och jag gjorde inte det.
Mycket tyder också på att hon inte var trogen.. men det kan jag ju inte anklaga henne för eftersom det bara är starka misstankar.
Det var alltså en vän speciellt jag misstänker..
Mot slutet..
Den dagen som jag gjorde slut.
Morgonen började med bråk för att jag hade försovit mig.. det är väll ändå upp till mig om jag kommer för sent..
Men det drabbadde henne tydligen. vilket det egentligen inte gjorde på något sätt.
Den dagen var dagen då jag fick mina sista slag. Och nära att få glas i huvet.
När jag väl fick gå så fick jag bara höra ''Stick då för fan''
Jag bröt ihop på vägen ifrån henne, på tunnelbannan och till slut i skolan på lektionen.
Jag gjorde aldrig slut öga mot öga eftersom jag helt ärligt inte vågade. och hade inte styrkan till att göra det.
Under all denna tid. i cirka 5 månader efter de 3 första bra månaderna så sov jag max 3 timmar per natt. pga bråk.
Mycket mer har hänt men det blir alldeless för mycket att skriva.
Mitt råd till alla oavsätt kön. Se verkligen till att hitta rätt. Och när sånt här händer gör slut och berätta för föräldrar, bröder och systrar.
Ingen förtjänar ett förhållande med misshandel.
Tack
Andras hemskheter! KVINNO MISSHANDEL
Kärlek och förhållande är något av det svåraste som finns i samhället.
jag vet det- jag har inte haft många förhållanden, inte alls många om
jag ska vara ärlig för jag har alltid fallit för fel killar.
det hela började med att jag blev tillsammans med en kille med namn
Christoffer för 3 årsedan.
allt var bra i början, han var den underbaraste jag visste tills dagen kom
som jag aldrig skulle trott skulle komma..
Det var kväll och vi satt hemma hos han och drack några öl och bara tjötade
och hade riktigt trevligt, liksom bara kärleks fullt prat med många kyssar och
kramar.
Han frågade om jag skulle ha en till öl men jag tackade nej, som jag nog aldrig
skulle ha gjort. Han kollade rakt in i mina ögon och sa; ta en till Johanna- jag
bestämmer, men jag sa att det räckte för mig.
Han tog ett hårt grepp i mitt hår och sa tar du inte en till öl slår jag till dig, drick
för fan din jävla mes!
Jag kollade på honom och sa att jag inte ville ha någon jävla öl till och att han skulle
släppa mitt hår för det gjorde ont. Han lyssnade inte som jag trodde han skulle
göra.. Han tog ett ännu hårdare grepp i mitt hår och stramade åt näven
jag riktigt kände det, och pang sa det och så hade jag huvudet nere i golvet,
han lyfte upp mig och slog i mitt huvud i golvet ett fler tal gånger tills
jag blödde från både läppen och näsan.
Han släppte mig och sa ta en öl nu Johanna, och jag tog en- öppnade den
och låtsades dricka ur burken- han tvingade i mig öl efter öl efter öl och
blev tillslut så full att jag däckade.
Dagen efter hade jag huvudvärk som en tok, gick ner på toa och kollade mig i spegeln,
har ni någonsin kollat er i spegeln och blivit rädda för er själva? Det har jag.
Jag blev rädd, min läpp var sprucken och svullen som bara den, näsan var stor
som en melon och blod över hela alltet.
Dagarna gick och inget hände, vi pratade aldrig om det- jag gick inte ens hem, för
vad skulle jag säga till mamma?
hej mamma min pojkvän misshandlade mig, nej inte direkt..
Efter någon vecka efter detta så började han igen, men i nyktert tillstånd men
då drog han i mitt bakhuvud i elementet och jag däckade av mitt på plats.
vaknade upp på sjukhuset dagen efter och hade en kraftig hjärnskakning.
dom på sjukhuset frågade om det var han som gjort detta mot mig men jag
svarade genast nej och sa att jag hade ramlat, om dom trodde på det eller inte
det vet jag inte.
det blev allt värre med tiden, först bara ett fåtal gånger sedan varje vecka
sedan varje dag.. jag ville göra slut med honom men jag vågade inte pågrund
utan slagen och att han även hade sagt till mig att om jag lämnade honom
skulle han bokstavligen slå ihjäl mig och detsamma om jag sa till någon.
Detta höll på i ett år och jag sa aldrig något till någon utan bara att jag hade ramlat
när jag vart full m.m.
Jag började ta droger för att få bort all smärta och all rädsla jag hade i kroppen
och jag hamnade hos socialen. månader gick och jag var fortfarande tillsammans
med idioten tills den dagen min store bror kom och sa till mig
Johanna, älskade syster.
Du gör slut med Christoffer nu på direkten, jag vet vad han gör mot dig
jag går inte på dina dumma lögner något mer.
Du tar hit honom och står utanför och gör slut med honom, be han dra
åt helvete- jag står i fönstret och kollar.
Jag ringde honom, han kom och jag gjorde som min bror sagt, jag visste att
han var bara några meter från mig och att han skulle skydda mig.
Christoffer sparkade mig hårt i magen och drämde till mitt huvud i asfalten
sen minns jag inge mer.
Dagen efter fick jag reda på att Christoffer låg på intensiven svårt misshandlad-
min bror åkte aldrig fast för vad han gjort eftersom dom aldrig hittade bevis på
som hade hänt.
Men jag säger bara det att jag vet hur svårt det är att bli misshandlad av någon du
trodde var din pojkvän men som visas vara någon annan, våga stå upp för er själva
för det lönar sig i slutet!
berätta för era föräldrar dom förstår och dom hjälper er, eller bröder eller systrar.
Tack till Johanna för att du tog dig tid att skriva,
Har du också något att dela? maila jaag_meey@hotmail.com
Andras hemsk heter! MISSBRUK
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Både min mamma och pappa är missbrukare. Mamma är arbetslös och sitter bara hemma hela dagarna och super och pappa jobbar men så fort han kommer hem så sätter han igång. Mamma är städigt gnällig och irriterad på allt och alla. Skriker och gapar på mig och min syster för ingenting. Pappa däremot är lite lugnare i de avseendena. Han sitter mest bara vid tvn och kollar fotboll och ishockey. Fast ibland skriker han faktiskt när de blir mål å liknande.
Det jobbigaste är inte att min mamma och pappa sitter hemma och dricker utan det värsta är att folk vet om det. Folk runt omkring oss snackar om det och tycker synd om oss men inte säger något. Det är jobbigt att gå till ställen där mamma och pappa ofta är som kiosken som ligger i närheten där vi bor. Det är även jobbigt att jag aldrig vågar ta hem någon till mig. Jag vill inte att mina vänner eller andra ska veta hur illa de är.
Ofta i slutet av månaden har de gått åt så mycket pengar på sprit och cigg att vi inte har råd med mat. Vi måste låna pengar av andra eller skita i att betala någon räkning eller så. Jag har ingen exakt koll på ekonomin och hur dem bär sig åt men jag vet att det ofta brukar sluta illa. Tanken av att inte ens få äta sig mätt eller kunna gå på toa och torka sig med toapapper är skrämmande.
Se andra föräldrar nyktra och göra roliga saker med sina barn svider. Se andra mammor och pappor som bryr sig och frågar hur skoldagen har varit eller åker iväg och köper nya kläder är en dröm i min värld. Jag måste anstränga mig för att klara mig för att få saker som för vanligt folk är en självklarhet..
// Thilda
Har du också nått hemskt att dela? stort som litet...
Maila jaag_meey@hotmail.com självklart kan du vara anonym.
Andras hemsk heter! broken heart
Vet inte vart jag ska börja, alla tankar orsakar kaos i mitt huvud. Kan inte tänka, kan inte agera. 8 år, av olycklig och obesvarad kärlek. Jag trodde det skulle gå över. Det har inte gått över än, och jag tvivlar på att det ens kommer göra det.
Jag kommer ihåg första gången jag träffade dig. På fritids, ni satt uppe på bänkarna. Ni gick i 5:an. Nästa termin skulle ni byta skola, till högstadiet. Första dagarna, var det så mycket annat, att jag inte tänkte på att ni var borta. Men när allt hade smält in, det gjorde så ont..
Från den stunden insåg jag att jag var ensam. Jag var utanför. Jag hade ingen att ty mig till, och att veta att jag inte skulle få se dig förrän i 6:an, det var tungt.
Min och din familj brukade fira midsommar varje år. Senast var vi i Säfsen, det var flera år sen. Minns allting. När vi gick till badet, när vi spelade minigolf, när vi gick till affären för att köpa batterier. Men jag gjorde bort mig, gång på gång och jag lärde mig aldrig. Jag var så desperat efter din kärlek, att jag glömde omgivningen. Allt omkring oss spelade ingen roll, förrän jag vaknade upp.
Jag kan inte ens kolla åt ditt håll utan att må illa. Jag förstörde för mig själv, och jag är rädd att det är försent för att rädda någonting nu. Det gör så jävla ont, att se att du hittat någon annan. Trots att det aldrig ens funnits på kartan att det någonsin kunnat bli vi. Chanserna för att träffa dig en gång till, är minimal. Och även om jag skulle stöta på dig, på bussen tex, skulle du inte ens titta åt mitt håll.
Alla drömmar handlar mer eller mindre om dig, jag kan inte sluta. Mitt undermedvetna slutar aldrig dra upp dig, ger mig ingen tid. Jag orkar inte, jag klarar det inte. Jag måste få läka. Såren har blivit djupare, jag kommer förblöda inombords om det inte slutar. Men det kommer bli min död, för jag har inte styrkan som krävs för att stå emot.
Jag har försökt, så länge att komma över dig, men förgäves. Jag ger upp nu, efter så många år. Jag förstör mig själv bara, för varje gång vi pratat, eller jag ens försökt prata med dig, har det slutat dåligt. Jag gör alltid bort mig, men jag skyller det på känslorna.
Det är du som förstör mig. Jag kan inte älska någon pga dig. Jag tänker inte såra en tredje person tack vare dig, tack vare att känslorna inser att det inte är du. Jag orkar inte ha ångest för att det inte är du. Det är över nu, jag tänker inte fortsätta kämpa för något jag aldrig kommer få..
har du också något hemskt att dela? stort som litet? maila jaag_meey@hotmail.com
Andras hemsk heter! Rättegång mot sin egna förälder
Jag vill dela med mig av det värsta jag varit med om i mitt liv - att sitta i rättegång mot sin egen förälder.
Jag vet vilket jävla helvete det är att gå igenom den skiten, man önskar att det aldrig hade hänt. Jag vet hur förjävligt det känns och hur ont och världelöst allting känns för stunden, man finner inget hopp i att det någonsin kan bli bättre. Allt är bara mörkt och man känner bara skuldkänslor och självförtroendet sänks.
Jag väntade på min rättegång i över ett år, jag väntade och väntade.. för att min far aldrig dök upp. För stunden ville jag bara att han skulle komma så att helvetet kunde få ett slut någon gång så jag kunde lägga allt bakom mig och i längden kunna gå vidare och må bra. Men han kom aldrig, det gjorde mig så jävla ledsen och besviken och arg, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kände mig sviken som fan eftersom han inte ''vågade'' stå för vad han hade gjort emot mig under alla fucking år. Han stal min barndom, jag fick aldrig leva ett ''normalt'' liv som ett litet barn, utan mitt liv bestog bara av bråk, hot, våld & trakasserier.
Tillslut blev han iallafall anhållen och häktades i sin frånvaro, han hade inget val tillslut var han tvungen att komma till rättegången, och det var första gången på flera år som jag fick se honom nykter, ska de behöva gå så långt för att få se sin pappa nykter, och i en sån situation? förjävligt. I rättegången ljög han mig och advokterna rakt upp i ansiktet, han vågade inte erkänna någonting, allt var mitt & mammas fel enligt honom. Och jag vågade inte ens titta åt hans håll då vet jag att mina tårar skulle rinna, kändes förjävligt att sitta där emot sin egen far, vem skulle tro mig? och vem fan vill ens gå in detaljerat på vad som hände den kvällen? men dom pressade mig som fan så tårarna rann iallafall. Men jag är tacksam för det stödet jag hade av mina vänner och min mamma & bror den dagen, utan dom hade jag aldrig klarat detta. ♥ tack för att jag har er!
Han fick ett litet straff men inte det som jag hade förväntat mig. Normalt straff för det brottet han begick är högst 3 år. Jag vill inte gå in på vad som hände med honom, men jag fick iallafall skadestånd, men vem fan bryr sig om pengarna i ett sånt läge?!!! inte fan jag iallafall. En dotter vill ha all kärlek hon kan i världen, jag bryr mig inte om några jävla pengar. Man kan inte köpa kärlek, och såren kan inte heller bli läkta, man kan inte köpa en hel. Tvärtom, allt jag ville var att han skulle få sitt jävla straff och stå för det han hade gjort, att han skulle titta sig själv i spegeln och stå för vem han är. Förut var jag så jävla svag, jag trodde allting var mitt eget fel, och jag vågade inte ens att anmäla. Allting var ett helvete och jag mådde skit. Jag satt skulden på mig själv och alla andra runtomkring mig blev drabbade av min depression. Men nu efter att de är gjort och har gått några år, så vill jag bara säga att jag är fan då den starkaste personen jag vet som gått igenom detta och klarat allt! Men jag kommer aldrig kunna förlåta den som bestämmt sveriges jävla lagar, för att jag förlorade rättegången mot en jävla kriminell pundarjävel som ljög?!!!!! Men jag ville bara få skiten gjort. Men enligt mig var det jag som vann, jag kände mig som en vinnare mot min pappa och kommer alltid att göra!
''när jobbiga saker inträffar i ens liv, det är då man växer som människa'', och det har jag verkligen gjort.
Idag står jag med båda fötterna på jorden och jag vet vad jag vill med mitt liv och jag har drömmar som ingen ska få krossa, speciellt inte han! Varför ska jag ha dåligt samvete för någonting han har gjort?
Varför ska jag vara ledsen? det är han som ska få ångra sig, vilket jag vet att han gör idag. det är han som ska få ha skuldkänslor. Det är han som är en dålig människa, inte jag! Jag är glad idag att jag hade mod till att våga anmäla honom, och mod till att jag visade honom att han inte kan beté sig hur som hellst mot mig..
Självklart har jag stunder ibland då jag fortfarande mår dåligt, alla har jobbiga perioder och tider i sitt liv men det gäller att försöka göra det bästa av situationen och tänka på sig själv, jag orkar inte må dåligt, jag vill inte göra det. Livet är till för oss alla vi lär oss av det som händer, det är orättvist men vi måste göra något åt det för att de ska bli en förändring. Livet är ett spel, en utmaning, men det blir vad man gör det till!
Jag har lärt mig leva med detta!
Det jag vill få ut med allt detta är att jag vet att det finns fler som går/gått igenom samma helvete som jag och jag vill bara säga att - DU ÄR ALDRIG ENSAM! Även fasst man ibland känner det så finns det fler som går igenom precis samma helvete som jag, du och vem som hellst. Det är viktigt att aldrig ge upp. Försök vara stark. Bättre tider kommer..
Jag skämms inte för vad jag har gått igenom, jag vill inte heller ha någon uppmärksamhet eller att någon ska tycka synd om mig. Tvärtom, jag vill bara att folk ska veta att jag är stark och mår bra idag. Tack vare att jag tog mig upp från helvetet. Alla kan klara det om man bara kämpar för det och har viljan!
En sista sak, man kan faktiskt hata en förälder. Klart man älskar innerst inne för att det är ens egen far men hatet för vad han har gjort finns alltid kvar och är svårt att kunna förlåta.
Han hade sina chanser men valde att sumpa det och valde istället spriten och kriminaliteten. Finns tyvärr inget jag kan göra åt det, även fasst jag ibland saknar det stunder vi hade innan, då han var ''normal'' då han alltid fanns till hand och var den pappan jag älskade mest av allt så har jag ändå lärt mig nu at tider förändras. Jag har aldrig haft en pappa, jag klarar mig så bra utan honom. I mina ögon finns han inte idag. Han är inte värd att kallas för pappa. Det är ett för ''fint'' ord för någon som honom.
Döm aldrig någon människa förens du har gått en mil i dens skor, du vet aldrig vad som kan ske bakom stänga dörrar. Ta en närmare titt på vad som döljer sig bakom, innan du yttrar dig om någon. Tänk på det! Den dagen du upplevt de jag upplevt, den dagen kan du säga att du förstår.
Andras hemsk heter! indragen utan anledning
Min kompis kompisar håller på med massa droger och skit. En dag när min kompis hade varit med sin andra kompis på stan (som jag inte känner så bra) så hade han frågat min kompis om hon kunde ha hans knark i hennes väska under tiden de var i stan. Han hade ingen väska eller bra fickor så hon hade gått med på det. Sedan när hon hoppade av pendeln för att traska hem till mig hade hon glömt att ge tillbaka honom de. Hon berättade genast för mig eftersom vi är så nära vänner. Ja sa till henne att hon var tvungen att lämna tillbaka de genast men klockan var mycket. Tågen skulle snart sluta gå varelse jag eller hon hade pengar på mobilen för att kunna ringa upp honom. Han var redan långt därifrån så vi bestämde oss för att vänta tills dagen efter med att höra av oss. Han smsade henne på kvällen och sa att de var lugnt att ta de dagen efter. I alla fall så på morgonen innan vi hade tänkt ge oss av för att lämna tillbaka de så ville min kompis hem en snabbis. (bor relativt nära). Hennes föräldrar är rätt stränga så vi beslutade att ha kvar den lilla påsen med massa vitt pulver hos mig. Jag la den i min papperskorg i mitt rum för att inte mamma eller pappa skulle kunna misstänka något om de gick in i mitt rum under tiden som jag duschade och greja i badrummet. Efter någon timma eller lite mer är båda klara och min kompis kom tillbaka till mig eftersom jag bor närmast pendeln och centrum. Vi bestämde tid och plats för att möta honom. Men precis när vi så gå märker vi att papperskorgen i mitt rum är tom. Min första tanke var att mamma upptäckt de både hon och jag blev alldeles tysta och tittade på varandra. Jag gick ner till köket men märkte rätt snart att mamma var precis som vanligt. Jag frågade om hon hade städat mitt rum och sa att hon hade passat på under tiden som jag duschade. Min enda tanke var nu är det kööört…
Soporna hade pappa redan hunnit springa iväg med och de fanns inte en chans i världen att vi skulle kunna hitta den där lilla påsen och definitivt inte på så kort tid som vi hade på oss. Vi fick helt enkelt berätta för honom hur de låg till. Han blev lite små irriterad men sa att de var lugnt bara vi betalade tillbaka vad de kostade. Vi lyckades betala så mycket som han hade sagt redan dagen efter. Men dagen efter när vi skulle möta honom igen var inte bara han med utan ytterligare två av hans kompisar. Dom påstod att vi slarvat bort mer än de vi gjort och krävde mer pengar. Jag vågar inte ens räkna efter hur mycket pengar vi gett dem sammanlagt. De krävde oss på pengar varje månad och om vi inte gav dem hotade de oss med att hacka sig in på våra datorer ta massa privat material och lägga ut på nätet. (fanns sånt som folk inte borde sett). Sedan var vi så klart rädda att de skulle göra något mot oss också. Men till sist märkte min mamma och pappa att något var fel. Jag var tvungen att berätta och vi anmälde dem. Nu sitter alla 3 inne!
Att dagligen i flera månaders tid vara rätt så fort telefonen ringer, inte kunna sova, vara rädd att någon ska komma bakom och hota ännu mer, knappt våga gå ut, inte ha någon att vända sig till, tvingas ge bort massa pengar som man egentligen behöver vilket leder till att man istället börjar snatta och en rad andra saker. Klart de satt sina spår. // anonym
Andras hemskheter! underviktig
Varje dag varje timma, minut, sekund är en evig kamp…
En ständig kamp för att orka fortsätta kämpa…
Tro på sig själv…
Inte ge upp...
Jag är underviktig.
Det verkar svårt för normala människor att förstå att de är jobbigt.
Att inte kunna gå upp i vikt hur man än försöker.
Att inte våga ha på sig vissa kläder för att folk ska reagera.
Att inte våga gå i bikini eller över huvudtaget åka utomlands.
Att få höra av folk hur spinkig man är.
Att man borde träna och äta mer.
Att aldrig känna att någon förstår än.
Att vara orolig att inte få leva länge till, hamna på sjukhus.
Att lida av sömnsvårheter, drömma mardrömmar, vara orkeslös, lida av näring och vitamin brist…
Det som får mig att må sämst är inte hur jag sur ut utan hur folk behandlar och ser på mig. Att personer från olika håll ständigt ger sig på mig. Det försöker vara så snälla som möjligt och själva grejen är att de vill tala om för mig att jag borde gå upp lite i vikt. Att de inte är fint att vara så smal som jag är. Att jag borde börja träna, söka hjälp och börja äta mer. Visst de är snällt att personer säger till och vill än väl. Men de som gör att jag blir så ledsen är att jag redan försökt med allt detta. Jag vet redan att jag är smal och att de är fult och farligt. Att jag måste göra något åt de och gå upp i vikt. Det gör mig också ledsen att folk ständigt tror att jag vill se ut så att jag är ” psykiskt sjuk”. Att jag liksom inte är medveten om hur allt ligger till.
En annan sak som stör mig enormt är att man överallt kan läsa om hur överviktiga ska gå ner i vikt. Vad dem ska äta hur de ska träna och bära sig åt. Det finns till och med tv program där tjockisar liksom tävlar mot varandra. Men alla som är underviktiga då? Vart är vår hjälp?
Det kanske finns mer tjocka än smala men bara för det ska vi väl enda kunna få hjälp och tips via media? Alla reklamer och andra bilder är alltid på smala fina tjejer med perfekta kroppen. Vet ni hur mycket de påverkar folk att vilja gå ner i vikt? Sedan när det är för smala och de börjar bli farligt är det inte er skyldighet att åtminstone ge oss lite tips?
När jag gick i skolan blev jag ”mobbad” för att jag var så smal. Fick varje dag höra saker som försöker du banta eller?, smal som en sticka, behöver du special beställa dina kläder för att de ska passa? … Orkar inte ens tänka på alla saker jag fått höra. Även om personer bara sa så på ett skämtsamt sätt mot mig blev jag ledsen. De ledde till att jag tappade aptiten och orken. Vilket i sin tur ledde till att jag inte alls hade möjlighet att göra något åt min vikt.
Jag gör allt jag kan för att ändra på mig…
Sen hur länge jag orkar och om jag klarar det får tiden utvisa. / underviktig flicka
Har du också något att dela med dej av? Maila isåfall jaag_meey@hotmail.com
Andras hemskheter!
Andras hemskheter! VÅLDTÄKT
Våldtäkt!
Jag och mitt ex skulle fira 5 månader hemma hos honom. Hans föräldrar var inte hemma denna kvällen så vi var där själva. Jag var 15 och fortfarande oskuld och han var 18. Han visste om de och hade lovat att vänta tills jag var redo.
Kvällen började bra precis som vanligt. Vi åt pizza sedan satt vi i soffan och kollade på film och låg och kramades lite. Filmen var inte så jätte rolig så vi kollade bara halvt på den. Han pussade mig på halsen och fråga är du redo nu? Jag tog ett djupt andetag och funderade. Jag ville så gärna kunna säga ja bara slita av honom alla kläder och låta honom köra in den och bara få känna känslan av något underbart. Men jag var tyvärr inte där än så ja sa med en ledsam röst nej vi får vänta lite till. Han svarade mig inte utan vände sig bara om. Efter bara någon minut började han pussa på mig igen smeka mig på magen och ner mot byxlinningen. Jag kände mig illa till mods och trycke bort hans huvud och händer. Men han bara fortsatte.. Ja sa till honom att sluta men han slutade inte. Jag försökte att ta mig låss men han tryckte bara ner mig mot soffdynorna igen. Jag kände hur pulsen steg och rädslan sakta började smyga fram. Han var sig inte lik han verkar helt borta, i sin egna lilla värd. Han drog ner mina byxor och slog lätt till mig och bad mig hålla käften. Mina tårar började rinna ner för kinderna. Han körde in den i mig och de kändes som han tog i allt han kunde. Efter att jag legat som fången i hans armar och motvilligt blivit av med oskulden så klev han bort från mig. Jag reste mig snabbt tog på mig mina kläder under tiden som han försökte lugna ner mig. Han sa förlåt de var inte meningen lovar att aldrig mer göra så. Han försökte få mig att inte säga de till någon osv... Jag var så uppspelt och rädd att jag inte hörde allt han sa. Jag tog mina grejer och sprang iväg. Han försökte ropa efter mig och följde efter en bit sedan gav han upp. Jag har inte träffat honom något efter de. De tog lång tid för mig innan jag berättade för någon.
Idag har jag e ny underbar kille. Vi kan ha sex men ibland i vissa lägen blir jag påmind men han är medveten om varför och har accepterat de. Och jag får acceptera att leva med detta helt enkelt. För spår har de satt.. för resten av mitt liv! // Mia
Har du också något att dela med dej av? maila gärna jaag_meey@hotmail.com i så fall.
Stort som litet. Kan vara allt från bråk med kille/tjejen till föräldrar som e alkolister.
Välj själv om du vill vara anonym eller inte.
