Det började med när jag gick i 3an och var alltså 8år, så jag var rätt utstött i skolan och hade bara en kompis som jag ungicks med.
Moa, hon var ett år yngre än mig och vi var ganska mycket. 
Men så julen 2004 så skulle hon till thailand på semester under julen. 
Hon lovade att hon skulle skicka ett kort när hon var framme.
men den 26december stängde jag på tv'n och såg flodvågen. 
Jag frågade mamma vad som hade hänt och hon berättade och sa att det var i thaliand.
Du var borta, dom hittade dig inte. Din familj letade och letade efter dig.
tillsist hittade dom dig och dim pappa tillsammans, flodvågen hade tagit er...

Dagen eftre detta hade hänt ringer telefonen, de va min kusins mamma.. 
Hon sa att Marcus hade fått canser.. 
Marcus va min kusin även han var ett år yngre än mig. 
Men dom trodde att du skulle klara dig. 
Du var mycket på sjukhuset och 2008 fick du besked om att du var frisk!
Men ca ett halvår senare fick du tbx den..
Sen på våren 07 så blev jag och mamma hotade till livet, 
då vi hade en honkatt hemma på parning som hade rymt, och ägarna trodde vi hade gömt katten.
efter ngt halvår så la dom ner det och det blev lugnt.
Sen hade jag kontakt med en kompis, jag kände henne rätt bra och hon pratade mycket om sin bror, Robin.
Så en dag skulle han till emmaboda på emmaboda festivalen.
Men den kvällen kom han aldrig hem, på radion sa dom att det var en bil som hade kört i diket med 2 döda.
Dom ringde och ringde till Robins mobil.. ..ingen svara..
oron spred sig och hon ringde i panik till mig och berätta vad dom trodde hade hänt. 
Vi satt uppe hela natten och pratade i telefon på morgonen runt kl 8, ringer de på dörren.
Hon kollar ut, det står en polisbil där.. När dom öppnade dörren möttes dom av beskedet
att robin hade dött i en bilolycka...

Det var en tuff period då jag forfarande va rätt utstött i skolan, och hade inget att vända mig till.
Det var lugnt ett bra tag och jag bytte skola 2009, då jag ville börja om på nytt. 

Jag la allt det gammla bakom mig och började om på nytt. 
sen så började med att jag blev olyckligt kär...
Straxt efter det så fick vi in ringorm i vårt katteri..
vi har kattuppfödning så vi hade ca 20 vuxna och 10 kattungar just då.
Ringormen var näst intill recistent och alla katterna förutom 2 st dog av medicinen, 
och vi var tvugna att slänga ALLT vi hade.
Det slutade med att det ända vi hade kvar var 2 katter, en micro, en soffa och var sin säng, och en gaffel vi fick turas om att äta med.
Sen fick vi måla om allt och renovera och spruta hela huset med vircon, och köpa in allt NYTT det kosta oss ca: 200 000:-
OM vi inte hade fått bort det skulle vi vart tvugna att bränna ner huset..

Mitt i allt detta så tog min brors kompis livet av sig. Min bror mådde skit och kunde inte sova och åt inte som vanligt.
Att se honom så nere var jobbigt, men va ändå tyvngen att va stark.

Min bror mådde fortfarande dåligt men det blev bättre, sen i början av maj, 
så tog en nära väns, kompis livet av sig. Häskt hon var ändast 15år och orkade inte mer...
Min kompis hade det redan väldigt svårt och ville egentligen heller inte leva längre.
Jag fick stötta henne och hon har det fortfarande svårt.

Under denna tid så hade jag kontakt med en som hetta Mike, han var snäll och stöttade mig genom allt.
Vi snackade en hel del och bodde i stockholm så va en bit mellan oss. Du sa att du hade tänkt ta 
livet av dig många gånger men någon hade alltid lyckats avstyra det.
Jag skulle upp till stockholm den 29 maj och vi bestämmde att vi skulle träffas.
Du sålde din häst i början av veckan. En dag när jag loggade in på bdb såg jag att du hade lagt in en bild.
Jag kollade in... det stod att du hade tagit självmord.. 15 år gammal även du lämnade du oss.. 
miss you.. 

Sendan kändes allt som de inte kunde bli värre.. men de kunde det.

En kompis till mig 14 år gammal och hennes mor blev påkörda av en lastbil, då lastbils chaffuren hade somnat,
och min lillbrors kompis drunknade 4år gammal. Allt kändes verkligen skit, och jag kände att inget kan bli värre...
Men JO! Min kusin som hade canser fick blodförjiftning och dog.. 
och min kompis lillebror dog i atma, och min killes lillasyster dog i epelepsi.

Sen Robin då, han skulle ut och festa med några polare och sa att det inte va säkert han svarade på sms.
Jag skicka iväg ett sms och du svarade att du va nere vid en hamn och hade sjukt kul och lovade att ta det lugnt.
Jag skickade iväg ett sms lite senare och du svarade inte, först blev ja orolig men sen tänkte jag de, 
"ääh han festar.." Du svarade inte dagen efter heller, och blev orolig, hade nåtgot hänt iaf? 
Jag smsa och smsa men inget svar. efter nåfra dagar får jag svar, jag blir glad först när jag såg att de va från dig 
men när jag läste stod det
"det är robins mamma som skriver, sluta smsa robin är död, han drunknade på festen" 

Någon månad senare ännu en kompis till mig livet av sig.. 
Jag bröt ihop jag orkade inte mer, jag slutade äta, och kude inte sova.
Under denna tid stog jag på spåret flera gånger men ångrade mig i sista sekund.
Jag tänkte på min underbara familj, och vänner! (:
Tack till alla som stöttat mig genom detta! 

Efter detta så har jag fått en hel annan livs bild, och är myckt tacksammare för allt.
//amanda 14år. (:

Hej.

Jag vet väll inte riktigt vart jag ska börja men vill inte ge ut mitt namn. Pga att jag inte orkar med eventuella framtida konflikter.

Till skillnad från Johanna så är väll fallet att jag är kille.
Jag träffade en tjej för ungefär 1½ år sedan nu.
Efter ett tag med bra vänskap så vart hon och jag tillsammans.
Allt var bra de 3 första månaderna.
Sen hade vi vårt första bråk, ett stort bråk. Men det var väll inget? tänker man..
Den den dagen puttade hon mig. Inte heller något stort.

Men dagarna gick och mer bråk började ta platts, det kunde vara bråk om nått så enkelt som att jag inte kunde höra av mig inom när hon 10 minuter när hon smsade för att jag jobbade.
Puttarna vart allt hårdare. Fortfarande inget stort alltså.
Men allt efter att dagarna och veckorna gick så vart puttarna slag.
Och jag vart tvingad att vara med henne varje dag. Trotts arbete och en massa andra grejer.
Jag förlorade allt vad tjejvänner heter. Eftersom jag inte fick höra av mig till dom.
Mina killpolare slutade vara med mig eftersom jag alltid var med henne och sket i dom.

I Juli förra året så vart slagen misshandel.
Jag vart slagen varje dag och flera gånger om. var och varannan timma.
Nu hade det gått 4 månader in på vårat förhållande.

Mitt jobb var slut och jag hade känat ihop en hel del pengar summan låg på 25.000.
Men varken de 25.000 eller de 10.000 från morsan till körkort och 10.000 från farmor gick till det de skulle.
Har idag räknat ut att jag la ungefär 6000 på mig själv. Resten försvan.
För jag visste att om jag inte gjorde som jag blev tillsagd så vart det bråk och fler slag.
Jag var mer eller mindre livrädd varje gång jag såg henne eftersom jag visste vad som väntade senare.
Nu hade jag förlorat vänner, pengar och säkerheten som jag hade.
Det gick längre in på året, skolan hade börjat igen. och det finns en dag jag minns väldigt väl.

Vi vaknade upp hemma hoss mig.
Allt var lugnt tills runt 2 på dagen.
Då började det igen.. kommer inte ihåg vad som startade det men som vanligt hade jag gjort fel..
Vi bråkade och hon slog till mig så att jag fick blåtiror.
Och jag är ju som jag är. Kan ju inte slå tillbaka. det funkar ju inte..
Det blev kväll och till slut natt och vi bråkade fortfarande.. när vi hade bråkat i 12 timmar så kom den smällen jag aldrig trott.
3 slag mot näsan och sen låg jag ner mot golvet och blödde näsblod.
Det slutade inte där men jag tänker inte gå vidare med vad som hände..
Har fortfarande kvar ärr av ljupa rivmärken och sår på kroppen..

Hon umgicks med vänner och jag gjorde inte det.
Mycket tyder också på att hon inte var trogen.. men det kan jag ju inte anklaga henne för eftersom det bara är starka misstankar.
Det var alltså en vän speciellt jag misstänker..

Mot slutet..
Den dagen som jag gjorde slut.
Morgonen började med bråk för att jag hade försovit mig.. det är väll ändå upp till mig om jag kommer för sent..
Men det drabbadde henne tydligen. vilket det egentligen inte gjorde på något sätt.
Den dagen var dagen då jag fick mina sista slag. Och nära att få glas i huvet.
När jag väl fick gå så fick jag bara höra ''Stick då för fan''
Jag bröt ihop på vägen ifrån henne, på tunnelbannan och till slut i skolan på lektionen.

Jag gjorde aldrig slut öga mot öga eftersom jag helt ärligt inte vågade. och hade inte styrkan till att göra det.
Under all denna tid. i cirka 5 månader efter de 3 första bra månaderna så sov jag max 3 timmar per natt. pga bråk.
Mycket mer har hänt men det blir alldeless för mycket att skriva.

Mitt råd till alla oavsätt kön. Se verkligen till att hitta rätt. Och när sånt här händer gör slut och berätta för föräldrar, bröder och systrar.
Ingen förtjänar ett förhållande med misshandel.

Tack

Vet du varför normännen ger sina får järntabletter?

för att dom vill ha stålull!

Kom precis hem ska duscha snabbt och sen iväg igen, så hörs mer senare pusshej:*

Johanna,

Kärlek och förhållande är något av det svåraste som finns i samhället.
jag vet det- jag har inte haft många förhållanden, inte alls många om
jag ska vara ärlig för jag har alltid fallit för fel killar.

det hela började med att jag blev tillsammans med en kille med namn
Christoffer för 3 årsedan.
allt var bra i början, han var den underbaraste jag visste tills dagen kom
som jag aldrig skulle trott skulle komma..
Det var kväll och vi satt hemma hos han och drack några öl och bara tjötade
och hade riktigt trevligt, liksom bara kärleks fullt prat med många kyssar och
kramar.
Han frågade om jag skulle ha en till öl men jag tackade nej, som jag nog aldrig
skulle ha gjort. Han kollade rakt in i mina ögon och sa; ta en till Johanna- jag
bestämmer, men jag sa att det räckte för mig.
Han tog ett hårt grepp i mitt hår och sa tar du inte en till öl slår jag till dig, drick
för fan din jävla mes!
Jag kollade på honom och sa att jag inte ville ha någon jävla öl till och att han skulle
släppa mitt hår för det gjorde ont. Han lyssnade inte som jag trodde han skulle
göra.. Han tog ett ännu hårdare grepp i mitt hår och stramade åt näven
jag riktigt kände det, och pang sa det och så hade jag huvudet nere i golvet,
han lyfte upp mig och slog i mitt huvud i golvet ett fler tal gånger tills
jag blödde från både läppen och näsan.
Han släppte mig och sa ta en öl nu Johanna, och jag tog en- öppnade den
och låtsades dricka ur burken- han tvingade i mig öl efter öl efter öl och
blev tillslut så full att jag däckade.

Dagen efter hade jag huvudvärk som en tok, gick ner på toa och kollade mig i spegeln,
har ni någonsin kollat er i spegeln och blivit rädda för er själva? Det har jag.
Jag blev rädd, min läpp var sprucken och svullen som bara den, näsan var stor
som en melon och blod över hela alltet.

Dagarna gick och inget hände, vi pratade aldrig om det- jag gick inte ens hem, för
vad skulle jag säga till mamma?
hej mamma min pojkvän misshandlade mig, nej inte direkt..

Efter någon vecka efter detta så började han igen, men i nyktert tillstånd men
då drog han i mitt bakhuvud i elementet och jag däckade av mitt på plats.
vaknade upp på sjukhuset dagen efter och hade en kraftig hjärnskakning.
dom på sjukhuset frågade om det var han som gjort detta mot mig men jag
svarade genast nej och sa att jag hade ramlat, om dom trodde på det eller inte
det vet jag inte.

det blev allt värre med tiden, först bara ett fåtal gånger sedan varje vecka
sedan varje dag.. jag ville göra slut med honom men jag vågade inte pågrund
utan slagen och att han även hade sagt till mig att om jag lämnade honom
skulle han bokstavligen slå ihjäl mig och detsamma om jag sa till någon.

Detta höll på i ett år och jag sa aldrig något till någon utan bara att jag hade ramlat
när jag vart full m.m.

Jag började ta droger för att få bort all smärta och all rädsla jag hade i kroppen
och jag hamnade hos socialen. månader gick och jag var fortfarande tillsammans
med idioten tills den dagen min store bror kom och sa till mig

Johanna, älskade syster.
Du gör slut med Christoffer nu på direkten, jag vet vad han gör mot dig
jag går inte på dina dumma lögner något mer.
Du tar hit honom och står utanför och gör slut med honom, be han dra
åt helvete- jag står i fönstret och kollar.

Jag ringde honom, han kom och jag gjorde som min bror sagt, jag visste att
han var bara några meter från mig och att han skulle skydda mig.
Christoffer sparkade mig hårt i magen och drämde till mitt huvud i asfalten
sen minns jag inge mer.

Dagen efter fick jag reda på att Christoffer låg på intensiven svårt misshandlad-
min bror åkte aldrig fast för vad han gjort eftersom dom aldrig hittade bevis på
som hade hänt.

Men jag säger bara det att jag vet hur svårt det är att bli misshandlad av någon du
trodde var din pojkvän men som visas vara någon annan, våga stå upp för er själva
för det lönar sig i slutet!
berätta för era föräldrar dom förstår och dom hjälper er, eller bröder eller systrar.

 Tack till Johanna för att du tog dig tid att skriva,
Har du också något att dela? maila jaag_meey@hotmail.com

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Både min mamma och pappa är missbrukare. Mamma är arbetslös och sitter bara hemma hela dagarna och super och pappa jobbar men så fort han kommer hem så sätter han igång. Mamma är städigt gnällig och irriterad på allt och alla. Skriker och gapar på mig och min syster för ingenting. Pappa däremot är lite lugnare i de avseendena.  Han sitter mest bara vid tvn och kollar fotboll och ishockey. Fast ibland skriker han faktiskt när de blir mål å liknande.

Det jobbigaste är inte att min mamma och pappa sitter hemma och dricker utan det värsta är att folk vet om det. Folk runt omkring oss snackar om det och tycker synd om oss men inte säger något. Det är jobbigt att gå till ställen där mamma och pappa ofta är som kiosken som ligger i närheten där vi bor. Det är även jobbigt att jag aldrig vågar ta hem någon till mig. Jag vill inte att mina vänner eller andra ska veta hur illa de är.

Ofta i slutet av månaden har de gått åt så mycket pengar på sprit och cigg att vi inte har råd med mat. Vi måste låna pengar av andra eller skita i att betala någon räkning eller så. Jag har ingen exakt koll på ekonomin och hur dem bär sig åt men jag vet att det ofta brukar sluta illa. Tanken av att inte ens få äta sig mätt eller kunna gå på toa och torka sig med toapapper är skrämmande.

Se andra föräldrar nyktra och göra roliga saker med sina barn svider. Se andra mammor och pappor som bryr sig och frågar hur skoldagen har varit eller åker iväg och köper nya kläder är en dröm i min värld. Jag måste anstränga mig för att klara mig för att få saker som för vanligt folk är en självklarhet..

// Thilda

Har du också nått hemskt att dela? stort som litet... 
Maila jaag_meey@hotmail.com självklart kan du vara anonym.